Biskopsgården...mitt kära Biskopsgården

Vad är det som händer i orten? Ingen har väl gått miste om den senaste tidens skottlossningar i Biskopsgården. Det är sjukt tråkigt för många som bor där särskilt efter i fredags då en person som var ute och rastade sin hund blev skottskadad. Jag hoppas att allt blåser över snart och att de inblandade lägger ner sina vapen.

Jag blev idag intervjuad av GP som skriver en artikel om min VM satsning samt om min uppväxt i Biskopsgården. På frågan om hur det var att växa upp där svarade jag att det var fantastiskt. Jag älskar Biskop, jag älskar Svartemossen, Friskis, Vårväders, fotbollsplanerna uppe  i Länsman mm. All värme, kärlek och gemenskap som finns i förorten är helt underbar. Jag har inte ens vart i närheten utav att känna detsamma sedan jag flyttade till stan för nästan 7 år sedan. Det finns hur mycket som helst som jag saknar sen jag flyttade därifrån 2007. Saker som jag önskar att mina barn hade kunnat få ta del utav idag. Trots det svarar jag nej på frågan om jag skulle vilja att mina barn växte upp där idag. Jag svarar nej på frågan och känner samtidigt en skam. Jag känner mig som en svikare och det gör ont att svara nej. För några år sedan i samband med att vi var på ett barnkalas hörde jag hur några föräldrar samtalade och konstaterade att de aldrig skulle sätta sina barn i någon av skolorna ute i Biskopsgården. Jag minns att jag blev sårad och arg utav att höra vad de sa. Samtidigt kan jag idag förstå hur de tänkte. Att jag förstår dem får mig att bli arg, trött och ledsen. Det som får mig inte vilja flytta dit med mina barn är att våldet har eskalerat till en galen nivå. När oskyldiga människor blir träffade av kulor har det gått för långt. Hade jag inte haft dem att tänka på så hade jag kunnat flytta tillbaka, men mina barn betyder allt för mig och jag skulle gå sönder av sorg om något skulle hända dem.
Jag har varit på alltför många begravningar senaste 2 åren. Alltför många unga människor, som inte ens fått börja sina liv på riktigt, har fått avsluta sina liv antingen under jorden eller bakom galler. Jag har ingen lösning men jag hoppas verkligen att vi på något sätt hittar en lösning. Jag ska i alla fall dra mitt strå till stacken. Imorgon ska jag ringa till Kontaktmannapoolen och se om jag kan få bli kontaktperson för någon ungdom som är i behov av det. Något måste man bidra med och ge tillbaka. Min förhoppning är att i framtiden kunna svara ja på frågan om jag vill att mina barn ska växa upp där. Hade jag inte växt upp i Biskop hade jag trots allt inte blivit den man jag är idag.