Matcher jag minns, del 1

Jag har nu hunnit gå 44 matcher i thaiboxning sedan min första match på FMT Open 2 i december 2005. Snart går jag min 45:e match. Mitt mål är att ha gått minst 50 matcher innan årets slut. 

En del av de matcher jag har gått har varit rena krig och det är just under den typen av matcher som jag har haft som mest kul. Som man sagt till mig i Thailand "win or loose no problem, just fight." Det är precis vad jag har fått göra i de matcher som jag minns lite mer än andra.

När jag gick igenom matcherna i mitt huvud slog det mig att alla utom en är en förlustmatch. Lustigt nog har de matcherna gett mig mest utveckling. Självklart hade det varit roligt att vinna, men om jag inte hade förlorat dessa matcher hade jag förmodligen inte heller varit den fighter jag är idag. Jag minns självklart mina vinster också men varje vinst föregås av hårt slit och ibland en och annan förlust. Tack vare dem har jag lärt mig att våga misslyckas och fortsätta kämpa tills jag når mitt mål. Det är som man brukar säga, "sometimes you win and sometimes you learn."

Antoine Pinto, Martin Akhtar, David Teymur, Daniel Teymur och Hamza Bougamza. Tack killar för sjukt roliga matcher. Det är minnen som jag behåller livet ut.

Antoine Pinto, Rajadamnern 2006

Min 6:e match, och min 2:a match utan skydd, gick mot underbarnet Antoine Pinto. Färsking som jag var tyckte jag att det var en grym upplevelse. Jag och Robin Ramme gjorde vår första resa till Thailand 2006. Jag hade tränat thaiboxning i knappt 1 år och var helt kär i sporten. Hur fan tackar man nej till en match på Rajadamnern? Det fanns ju inte på kartan. Matchen började lite avvaktande och jag minns att jag tänkte att det gjorde lite ont att sparka rakt in i hans block. Dum och lite nervös som jag var lyckades jag göra det tre gånger på raken, med vänster lowkick, innan jag prövade en ny taktik. Antoine var tuff och långt mer teknisk än mig, men efter 2 ronder var det fortfarande jämnt. I tredje ronden lyckas jag slå axeln ur led när jag missar hans huvud med en vänsterkrok. Likt en skadad kyckling fick jag hoppa runt i ringen innan min hörna uppfattade att jag var skadad. De slängde in handduken och matchen var över. Efter matchen var det ett rent helvete att få axeln på plats. Läkaren, som inte pratade ett ord engelska, ryckte och slet min arm åt alla möjliga håll. Värst var det när han snurra upp mig i en piruett. Till slut hjälpte Antoines pappa mig att få axeln på plats igen. Gissa om jag blev glad haha!

I nästa inlägg tänker jag skriva om min match mot Martin Akthar.