Innan avresan mot Malaysia hade jag stora förväntningar på just detta VM. Det skulle bli ett av de roligaste och grymmaste mästerskapen på länge. Det skulle bli många medaljer för Sverige. Jag var 100% inställd på att göra mitt allra bästa och som ett resultat av det plocka hem en guldmedalj. Vad hände då? Till och börja med är jag som jag skrivit tidigare nöjd med min prestation. Jag gick upp i ringen, jag krigade och gjorde mitt bästa för stunden. Jag kämpade tills sista gonggongen, precis som planerat. Jag har växt oerhört mycket som person och fighter efter den matchen. Nu blir det full fart på matchningarna när jag kommer hem. Jag har lärt känna många nya sköna personer och lärt känna gamla bekanta ännu bättre. Resultatet då? Nu fick ju Sverige kanske inte så många medaljer som förväntat, många utav storfavoriterna åkte ut tidigt i turneringen. Istället fick nya stjärnor en chans att träda fram i rampljuset. Medan andra stjärnor tvingades att stiga tillbaka pga IFMA och deras oseriösa agerande. Länkar finns på min FB för er som vill veta mer om just den delen. Jag känner att jag hellre vill skriva om den positiva effekt som föddes ur allt strul. En bekant till mig från Österrike, fick äran att möta våran Harris i första matchen. Harris tog hem den vinsten och gav Lirim Ahmeti ett antal stygn i huvudet efter en vass armbåge. Det roliga var att dagen efter satt jag, Lirim och hans bror och kollade på matcher. Vi tyckte båda att Turkiet hade bästa hejarklacken pga att de var många och de höll ihop hela tiden. Vi kom fram till att Sverige var nästan lika många. Han tyckte dock inte att det märktes för att vi var utspridda och hördes ganska lite på arenan. Jag hoppas verkligen att han var där i fredags för då märktes det verkligen att vi var många och att vi höll ihop, som ett landslag. Framförallt hördes vi över hela arenan med bästa Hamza som ledare av klacken. Både Hamzas och Giangs bortdömning, som ledde till att båda mina landslagsbröder valde att lägga ner sina bronsmedaljer (helt rätt!!!), skapade på något sätt en bättre sammanhållning i laget. Inte för att den hade saknats innan men det blev tydligt vilken skillnad på stöd vi kunde ge våra krigare i finalerna jämfört med andra matcher. Sen är det alltid svårt att heja och kolla på exakt alla matcher, men det tryck vi skapade i fredags måste gå att skapa oftare. Det var en otroligt fin känsla att få heja fram både Susan och Isa när de körde över sina motståndare och säkrade varsitt VM-guld. Grym känsla! Jag får rysningar nu när jag tänker på det.
Att flyga långa sträckor utan wifi på planet känns ju som ren tortyr när man väl fått smak på det en gång. Det är ganska sjukt och nästan lite äckligt vad beroende vi är utav att ständigt vara online. Under vistelsen i Malaysia har tillgången stundtals varit begränsad. När man väl fått tillgång, om än så bara för några minuter, sprider sig ett stort leende över läpparna och precis som en pundare som precis fått sig en fix. På flygplatsen fick vi alla vår dos av gratis wifi innan det var dags att börja boarda nästa plan. När jag började skriva detta inlägg satt jag på planet från Kuala Lumpur. Nu mer än 20 timmar senare är jag äntligen hemma. Med svullna fötter och trötthet i kroppen fick jag ett kanonmottagande av mina pojkar.
Imorgon ska jag börja träna igen inför matchen på MTA 4. Jag är hungrig på revansch och på att få matcha igen och känna adrenalinet pumpa i ådrorna. Mentalt är jag starkare än någonsin och det är en fantastisk känsla. Jag känner att den förstärks för varje dag och jag kan inte låta bli att tänka på vilken effekten blir i slutet av året.
Att visa tacksamhet är en otroligt fin gest, och man kan aldrig bli för tacksam. Jag vill därför ännu en gång tacka alla mina samarbetspartners som på ett eller annat sätt har hjälpt mig. Fightclub Kuwait (Medi och Jean) this is just the beginning, Beef Jerky Snacks, Hypoxi-Göteborg (håll utkik efter en framtida recension) och PrestationsGruppen. Jag vill också tacka de som valt att börja samarbeta med mig för att underlätta framtida målsättningar, Adidas TheBudoStore. Tack SMTF för platsen i truppen, alla sköna kamrater i landslaget ni är bäst. Mina tränare Tiho och Yassir för eran backning i alla lägen. Tack till Zidov Akuma, Slatan, Benji, Monir, Dorothe och alla andra i the Fightclub family. Alla klubbkamrater, vänner, fans, familj och alla som följer mig på bloggen, instagram eller Facebook. Allt stöd ni ger är ovärderligt och gör det så mycket lättare att gå upp i ringen mot världens bästa fighters. One love!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar